Det får inte vara sant!

 
Det får bara inte vara sant! att lilla Amanda på 27 år inte längre finns med oss i livet. Hon föll ihop under sitt favorit träd i hagen och förblev där. Alla våra stunder tillsammans bara du och jag kommer jag aldrig att glömma! när vi kunde rida iväg en solig dag tillsammans med Malin och Ivory för att bada i Stamsjön för att sedan fortsätta eller när vi red i en solnedgång och bara galopperade tillsammans på åkrarna, det var som i en dröm, en underbar dröm! Att åka iväg en vecka till Tyskland för att sedan komma hem till detta trodde jag aldrig, att koma hem och få veta att du dog på lördagsmorgonen det är rena mardrömen. Att se Ivory och Flashy stå och slicka på dig när man kommer hem för att de vill att du ska må bättre får mig att gråta varje gång som jag tänker på det. Att komma till stallet på morgonen och inte se Amanda stå i fönstret och väntar eller att öppna dörren och inte mötas av dina morgon-gnäggningar utan att bara se din tomma box, det är ofattbart, att släppa ut hästarna och se att de går och letar och gnäggar efter dig, det är hemskt, hon kommer inte svara dig Ivory, aldrig mer.
Att se dig nere i din grav och sakta täckas över med jord för att man sedan aldrig mer skulle få se dig leva och vara gld och äta gräs, det känndes så fel.

Hela gården är i sorg, utan dig här på gården är det så tomt, i stallet och i hagen ja överallt. Det känns så konstigt att hoppa upp på Flashys rygg och rida iväg och veta att Ivory går kvar hemma ensam, att hon inte längre har sin allra bästa vän kvar i livet, jag saknar dig så jävla mycket!

Jag hoppas att du har det bra där du är nu, i häst himmeln, att du går och äter massor av gräs och aldrig mer kommer att bli tjock eller ha ont någonstans :( Den 30 och den 31 Maj kommer att vara mina värsta dagar i hela mitt liv, jag tror att jag aldrig har gråtit så mycket i hela mit liv som jag gjorde då...